när hjärtat har stannat/om tiden räckte till

oj hej. jag lever. faktiskt. tänkte att det var dags nu, nu när det är sommarlov, att säga hej.
jag har haft kanske det värsta perioden i mitt liv. eller en av dem. har inte kunnat resa mig,
inte kunnat se klart, inte kunnat le och till stor del spenderat min tid på tårar oh ångestfyllda
dagar. har varit överarbetad och utsliten, omgiven av folk men ändå alldeles ensam och vet
fortfarande inte hur jag ska kunna slappna av. vet ni, jag önskar ibland att alla var likadana,
så att vi förstod hur alla kände. så vi kunde hjälpa, acceptera, förstå och stötta. det är så svårt
att se rakt när man ser sig själv som ett missfoster. jag behöver andas lite. det vore skönt.
försöker se mig själv och se vad som är fel och vad som står på. jag vill ju bara vara.
tänkte förövrigt lägga upp massor av cambilder som jag tagit genom åren. känns konstigt att
se hur man förändras. jag ska hitta något att längta efter och något att leva för. för jag vill ju bara vara.


och just nu finns det inget jag hellre vill än att krypa under en sten och gömma mig 
men jag blundar
andas
fantiserar
och tar mig igenom det jag måste 
och försöker
och bara är
och jag blir ledsen när jag tänker på att det är såhär livet kommer förbli:
vi kommer fortsätta att längta någon annanstans
oavsett var vi befinner oss

när hjärnan kokar över


det enda jag gör är att dansa hela dagarna. hinner inte plugga hinner inte prata hinner inte tänka och
hinner inte andas. var iofs på världens bästa fest i fredags med världens bästa männsikor och kände
mig rätt nöjd med tillvaron. men sen ba nä. musikalövning hela helgen med dunkande huvud och
ångest över livet. hinner inte med något. ingenting. skjuter upp prov och känslor för i nuläget finns det
ingen tid. ingen tid alls. tur att jag har världens bästa musikalgrupp. herregud.

igår dansade vi samba på elmia, det var någon handelsmässa eller liknande. fulla män överallt som ba
stirrade och, i vissa fall, tafsade. det kan vara bland det vidrigaste jag har varit med om, samtidigt som
hela samba-grejen äger, men folk har inga gränser, inga hämningar. vidrigt.

mat, svett och tårar

nu när paniken frodas och ångesten är i sitt esse så tänker jag på min, och hela världens, besatthet av mat. Det är så otroligt frustrerande; att allt jag gör, att allt jag tänker, kretsar runt ätbara ting, som egentligen borde vara en del av min vardag. Jag tänker: "kan jag äta detta idag? jag åt ju faktiskt ingenting igår..." osv och det gör så ont i mig. så ont som när hjärtan brister och man lämnas ensam kvar. och jag vet att jag inte är ensam om detta. nästan varenda tonåring, och oftast då tjejer, vet hur det är. ni vet hur det känns att ha ett ohälsosamt förhållande till mat, vare sig ni äter för mycket eller för lite.

jag visste vad jag höll på med, när jag i sexan fick anorexi. jag visste visserligen inte att det fanns en sådan sjudom, eller hur sjukdomen betedde sig och styrde mina tankar, men jag visste vad jag ville. jag skulle väga under 35 och allt skulle vara så vackert och lyckligt och jag skulle bära små vita klänningar och dansa på ängarna om somrarna. det jag inte förstod var att denna störning skulle komma att totalt förstöra mitt liv. nu som då, då som nu. jag hade ju sett hur sjuklig viktnedgång fick människor att må, jag bodde tillsammans med ett levande bevis. men jag var så liten då, så dum så oförstående. och tankarna försvinner inte. jag är inte längre smal; jag är bred och musklig och rätt knubbig/tjock; och vet ni hur det får mig att må? så helvetes jävla fucking skitdåligt. varje gång jag ser er gå runt i era små shorts och tajta linnen så vill jag bara skrika och gråta och dö. för det är så jävla jobbigt det är. varje gång jag ser mig i spegeln och inte kan se annat än brister så får jag panikattacker och ligger gråtandes i mörkret på golvet; för där syns jag inte. jag kan även känna min tjockhet; kan känna fettet välla, försöker byta sittställning och vrida på mig men allt jag känner är hur min fethet expanderas. känner det när jag är hemma, på bussen, på dansen, i skolan och varje gång det sker så vill jag kasta saker i marken och klä av mig naken så att det inte känns lika tydligt.

vi har alla ohälsosamma relationer till mat och kost, men vissa har tendensen att dra det snäppet värre; att förstöra sin livssituation ytterligare. och samtidigt som tanken på att folk svälter medans vi har det så bra gör mig illamående; så kaskadspyr jag av tanken på den mat jag trycker i mig för att sedan ångestgråta över mina handlingar. men det är för att jag är en sjuk människa. på så många sätt. så många. och jag är rädd för mig själv. är så jävla osäker. så feg. ser alla mina fel. och nej jag tror inte att ni förstår; jag kan inte se att något är bra med mig. överhuvudtaget. det spelar ingen roll vad det är. och nej försök inte förstå, det är så svårt att förklara. jag lever efter folks bekräftelse och är livrädd för att bli lämnad. så som jag blev lämnad förra gången. så lämnad som jag blev när jag insjuknade; och mina vänner vände ryggen åt mig för att de tyckte att jag var jobbig och behövde ständig bekräftelse.

det är så mycket ni inte förstår; även om ni kanske har haft ätstörningar eller bara är lite fixerade, så mycket. och jag önskar att jag kunde förklara för er, hur svårt det är. jag vet att ni förstår att det är hemskt, men jag vet också att ni aldrig kommer förstå hur det ser ut i en anorektikers huvud. det handlar inte bara om maten, det handlar om allt annat också. det handlar om depressioner, relationer, tankar, ord, ork och så mycket mer. för allt hör samman med allt och inget i det eviga nät av trådar som vi kallar liv.

och kanske vore det skönt för mig att en dag berätta om min sjukdom och sjukdomsutveckling och mina tankar och hur det påverkar mitt liv idag. men idag är inte den dagen. förmodligen inte imorgon heller. allt jag ville säga är att livet är så svårt, obereoende av hur enkelt det kunde vara egentligen. det är så svårt att förstå sina känslor och sina behov; att omfatta sina innersta tankar. tyck inte synd om mig, för det är inte mig det är synd om; jag har själv satt mig i denna sits. det är synd om världen med dess befolkning; vi är egoistiska materialister med oss själva i centrum och mittpunkt och vi blundar för problem eftersom de redan är för stora; och vem vill ta sig vatten över huvud och försöka tänka igenom dem?

en filosof sa en gång att för att lösa problem så ska man sektionera upp dem i olika delar och därmed få en bättre överblick. man har de lite mindre, världsliga problemen i en del, de lite större i en annan, och de väldiga problemen i en. kanske är det så vi borde göra - men hur går det till när problemen är så omfattande och enorma att man inte vet var man ska börja? och hur ska en värld full av anorektiker och folk med ätstörningar klara av att se på dessa svårigheter och försöka reda ut dem? jag kan inte se rakt, kan inte se klart. fokuserar på mitt eget när jag egentligen borde se världen. men det är så svårt mina vänner, så svårt. glöm aldrig det.


vill men kan inte sova


tänker på när jag hade världens smalaste ben och inte åt på år och där. ägde.
och nej, jag är inte död. jag går bara runt och känner mig obekväm hela dagarna.
ska hitta något jag gillar. då ni blir det andra bullar. mår mest illa hela tiden.

hoppas

och kanske känner ni som jag, men ni är duktiga på att dölja
sådan är inte jag, jag behöver mina utbrott, behöver lite bekräftelse.

hur ska jag kunna berätta

jag har vänt och vridit och på något sätt lyckats att förstöra nästan allt som går att förstöra i mitt liv.
är trött, vill gömma mig, försvinna och min hypokondri gör mig sjuk av alla känslor som jag känner.
det har kokat över, bränt fast och nu gör mitt hjärta så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
har alltid något att klaga över och jag älskar att mitt självförtroende är så lågt att jag blir patetisk
och jag skäms över allt som jag gör som händer som sker och om jag fick bestämma skulle jag
börja om från början på ett helt annat ställe, men det är omöjligt och om jag hade varit smart
skulle jag försöka att "göra det bästa av situationen" men det ligger inte i min natur.

under min madrass

började mitt nyår med att göra bort mig. året är fördömt. nu spelar det ingen roll. typ. tänker jag.
förväntar mig ett hemskt år. och det enda som är bra med det är jag har så låga förväntningar,
att om något positivt händer så kommer jag bli så förvånad och otoligt glad.
haha aaa. fml. så tråkig. men a. hatar skolan. puss

one two three four


lite bilder från året hej hej. träffade massa människor, dansade hela nätterna på emmaboda, dansade röven av mig och stressade
som bara ett djur kan stressa men det var ändå helt okej. har förlorat lite vänner, gråtit mig till sömns, brytit ihop på dansen;
men jag lever i alla fall. sitter och tänker att jag kanske kommer klara mig ändå. vill mest härifrån, men under tiden, innan det är dags,
så ska jag nog lyckas klara mig. puss

i want you to notice

äckeltröja äckeldag. har iofs träffat ellen och charlotta och mackis och köpt nya kläder.
och imorgon åker jag till värmland med min mor som jag inte träffat sen höstlovet.
men ändåå. jag är så dum. behöver lite sympati. behöver kraften att säga ifrån.
kraften att säga nej och hej och hå.
men när jag tänker efter; varför skulle jag säga det?
fast men om hur vem vad nej. hatar mycket. är arg.
poss. nej.

you know who you are

världens bästa. ibland.

wearing my rolex


du betyder så mycket för mig förlåt mig

igår tänkte jag skriva hur lycklig jag var över att det snöade och att jag mådde så himla bra av det
trots skador och sår och smärta och faktumet att jag hatar snö.
men idag kom jag och tänka på ett aldrig,
och grät hela vägen hem
och mitt huvud håller på
att sprängas

post blue

december och dans hela tiden och jag är trött och får aldrig vila. sårar människor men mest mig själv.

100%


wandering

lyssnar mest på radical face som ludvig påminde mig om. äger. helgen var fin. tror jag.
ärligt talat; jag minns inte riktigt och tänker inte försöka heller. eller?
veckan ba: hejhejhej plugga dansa köpa julklappar fast jag inte hinner och sen dansa lite till.

Om

Min profilbild

RSS 2.0