ochduvarvilse

nu när paniken frodas och ångesten är i sitt esse så tänker jag på min, och hela världens, besatthet av mat. Det är så otroligt frustrerande; att allt jag gör, att allt jag tänker, kretsar runt ätbara ting, som egentligen borde vara en del av min vardag. Jag tänker: "kan jag äta detta idag? jag åt ju faktiskt ingenting igår..." osv och det gör så ont i mig. så ont som när hjärtan brister och man lämnas ensam kvar. och jag vet att jag inte är ensam om detta. nästan varenda tonåring, och oftast då tjejer, vet hur det är. ni vet hur det känns att ha ett ohälsosamt förhållande till mat, vare sig ni äter för mycket eller för lite.

jag visste vad jag höll på med, när jag i sexan fick anorexi. jag visste visserligen inte att det fanns en sådan sjudom, eller hur sjukdomen betedde sig och styrde mina tankar, men jag visste vad jag ville. jag skulle väga under 35 och allt skulle vara så vackert och lyckligt och jag skulle bära små vita klänningar och dansa på ängarna om somrarna. det jag inte förstod var att denna störning skulle komma att totalt förstöra mitt liv. nu som då, då som nu. jag hade ju sett hur sjuklig viktnedgång fick människor att må, jag bodde tillsammans med ett levande bevis. men jag var så liten då, så dum så oförstående. och tankarna försvinner inte. jag är inte längre smal; jag är bred och musklig och rätt knubbig/tjock; och vet ni hur det får mig att må? så helvetes jävla fucking skitdåligt. varje gång jag ser er gå runt i era små shorts och tajta linnen så vill jag bara skrika och gråta och dö. för det är så jävla jobbigt det är. varje gång jag ser mig i spegeln och inte kan se annat än brister så får jag panikattacker och ligger gråtandes i mörkret på golvet; för där syns jag inte. jag kan även känna min tjockhet; kan känna fettet välla, försöker byta sittställning och vrida på mig men allt jag känner är hur min fethet expanderas. känner det när jag är hemma, på bussen, på dansen, i skolan och varje gång det sker så vill jag kasta saker i marken och klä av mig naken så att det inte känns lika tydligt.

vi har alla ohälsosamma relationer till mat och kost, men vissa har tendensen att dra det snäppet värre; att förstöra sin livssituation ytterligare. och samtidigt som tanken på att folk svälter medans vi har det så bra gör mig illamående; så kaskadspyr jag av tanken på den mat jag trycker i mig för att sedan ångestgråta över mina handlingar. men det är för att jag är en sjuk människa. på så många sätt. så många. och jag är rädd för mig själv. är så jävla osäker. så feg. ser alla mina fel. och nej jag tror inte att ni förstår; jag kan inte se att något är bra med mig. överhuvudtaget. det spelar ingen roll vad det är. och nej försök inte förstå, det är så svårt att förklara. jag lever efter folks bekräftelse och är livrädd för att bli lämnad. så som jag blev lämnad förra gången. så lämnad som jag blev när jag insjuknade; och mina vänner vände ryggen åt mig för att de tyckte att jag var jobbig och behövde ständig bekräftelse.

det är så mycket ni inte förstår; även om ni kanske har haft ätstörningar eller bara är lite fixerade, så mycket. och jag önskar att jag kunde förklara för er, hur svårt det är. jag vet att ni förstår att det är hemskt, men jag vet också att ni aldrig kommer förstå hur det ser ut i en anorektikers huvud. det handlar inte bara om maten, det handlar om allt annat också. det handlar om depressioner, relationer, tankar, ord, ork och så mycket mer. för allt hör samman med allt och inget i det eviga nät av trådar som vi kallar liv.

och kanske vore det skönt för mig att en dag berätta om min sjukdom och sjukdomsutveckling och mina tankar och hur det påverkar mitt liv idag. men idag är inte den dagen. förmodligen inte imorgon heller. allt jag ville säga är att livet är så svårt, obereoende av hur enkelt det kunde vara egentligen. det är så svårt att förstå sina känslor och sina behov; att omfatta sina innersta tankar. tyck inte synd om mig, för det är inte mig det är synd om; jag har själv satt mig i denna sits. det är synd om världen med dess befolkning; vi är egoistiska materialister med oss själva i centrum och mittpunkt och vi blundar för problem eftersom de redan är för stora; och vem vill ta sig vatten över huvud och försöka tänka igenom dem?

en filosof sa en gång att för att lösa problem så ska man sektionera upp dem i olika delar och därmed få en bättre överblick. man har de lite mindre, världsliga problemen i en del, de lite större i en annan, och de väldiga problemen i en. kanske är det så vi borde göra - men hur går det till när problemen är så omfattande och enorma att man inte vet var man ska börja? och hur ska en värld full av anorektiker och folk med ätstörningar klara av att se på dessa svårigheter och försöka reda ut dem? jag kan inte se rakt, kan inte se klart. fokuserar på mitt eget när jag egentligen borde se världen. men det är så svårt mina vänner, så svårt. glöm aldrig det.