när hjärtat har stannat/om tiden räckte till
oj hej. jag lever. faktiskt. tänkte att det var dags nu, nu när det är sommarlov, att säga hej.
och just nu finns det inget jag hellre vill än att krypa under en sten och gömma mig
jag har haft kanske det värsta perioden i mitt liv. eller en av dem. har inte kunnat resa mig,
inte kunnat se klart, inte kunnat le och till stor del spenderat min tid på tårar oh ångestfyllda
dagar. har varit överarbetad och utsliten, omgiven av folk men ändå alldeles ensam och vet
fortfarande inte hur jag ska kunna slappna av. vet ni, jag önskar ibland att alla var likadana,
så att vi förstod hur alla kände. så vi kunde hjälpa, acceptera, förstå och stötta. det är så svårt
att se rakt när man ser sig själv som ett missfoster. jag behöver andas lite. det vore skönt.
försöker se mig själv och se vad som är fel och vad som står på. jag vill ju bara vara.
tänkte förövrigt lägga upp massor av cambilder som jag tagit genom åren. känns konstigt att
se hur man förändras. jag ska hitta något att längta efter och något att leva för. för jag vill ju bara vara.
och just nu finns det inget jag hellre vill än att krypa under en sten och gömma mig
men jag blundar
andas
fantiserar
och tar mig igenom det jag måste
och försöker
och bara är
och jag blir ledsen när jag tänker på att det är såhär livet kommer förbli:
vi kommer fortsätta att längta någon annanstans
oavsett var vi befinner oss
